Antistrategi

USA har under många år fört en försvarspolitik som i stora drag går ut på att slå hårt, helst mycket hårt, mot den som angriper, eller under senare år kan komma att tänkas angripa, amerikanska intressen. De riktar sin vrede och sina kryssningsmissiler mot dem som deklarerar sig som USAs fiender och inte nöjer sig med att bränna flaggor utanför ambassader.
Med tanke på landets totala militära dominans låter det som om vetskapen om detta skulle vara nog för att få tilltänkta kombatanter att fundera på andra saker att göra med sin tid, sina pengar och sitt land och med några få, men ack så märkbara undantag, har strategin varit framgångsrik, på kort sikt.

Som staten Israels största tillskyndare har USA även bidragit med en hel del av sitt tänkande när det gäller försvarspolitik vilket, tillsammans med ett frikostigt amerikanskt pengaflöde in i landet, varit en starkt bidragande orsak till att Israel, med sina knappt åtta miljoner innevånare, är den dominerande militära makten i regionen. Militär styrka är naturligtvis avgörande i en region som i övrigt består av drygt en kvarts miljard människor, vilka i olika grad är fientligt inställda till staten Israel.
För att strategin skall fungera måste man vara konsekvent i att slå tillbaka, hårt, vid varje angrepp och den förutsägbarheten är också strategins stora svaghet.

De evigt återkommande attackerna med Qassam-raketer som Hamas med en dåres envishet fortsätter att utföra, gärna med sjukhus och skolor som bas, har naturligtvis inga utsikter att leda till någon form av militär seger för Hamas eller Palestina.

Det finns överhuvudtaget inga förutsättningar för att Palestina skulle kunna gå segrande ur en militär sammandrabbning med Israel. Istället väljer man en dropptortyr, där vattnet ersatts med sprängmedel och järnskrot. När tortyren pågått länge nog blir det inrikespolitiska trycket så högt att man utlöser strategin och skickar sin bortom jämförelse överlägsna militärstyrka in i vad som de facto är ett enormt permanentat flyktingläger.

Man slår hårt mot dem som angripit det Israeliska folket, det är bara det att de som faktiskt angrep har packat ihop sina ramper och gett sig av innan Qassam-raketerna ens nått sitt mål. Kvar står en skola, ett sjukhus eller ett bostadskvarter fullt med människor som inte haft någon inblandning i raketattackerna.
Slutresultat: Världens upprörs över Israels återkommande övergrepp på det Palestinska folket. Hamas kan ostört fortsätta sin raketbeskutning från en annan skola, ett annat sjukhus.

Hur svårt kan det vara för Israels strateger att inse att Hamas inte 'gömmer sig bakom mänskliga sköldar'? Att Hamas enda syfte med att välja de kontroversiella platser de använder för sina ramper är att de vill att världen skall få se fler bilder på Israeliska plan och stridsvagnar som demolerar skolor och sjukhus, där alla, eller så gott som alla, offer på den palestinska sidan är oskyldiga.

Terrorism kan aldrig demontera en demokrati med mindre än att den får demokratins försvarare att undergräva det dom är satta att försvara till den milda grad att demokratin inte längre kan upprätthållas, det är den sanning som gör Hamas strategi till den 'vinnande' strategin här. 'Vinnande', eftersom strategin är lika förödande för Palestinierna själva som för Israel.

Det finns två vägar ur konflikten mellan Israel och Palestina.

• Israel utplånar Palestina, utför ett fullständigt utrotningskrig mot Palestinier. Följden skulle utan tvekan bli att Israel skulle utplånas av sina grannar. De enda som skulle få sin vilja igenom i det här scenariot är de extremister på båda sidor som ser utraderandet av sin granne som ett önskvärt alternativ.
  
• Israel och Palestina finner en väg till att kunna leva sida vid sida. För varje Israel som dödas av en Qassam-raket och för varje busslast med Palestinier som dödas som hämnd kommer vi längre och längre ifrån en samförståndslösning, men när allt kommer omkring är en sådan det enda tänkbara slutresultatet.
  

För varje gång Israel låter sig ledas som en ko till slakt in i dessa övergrepp gör de det ännu något svårare att uppnå samförstånd med sina grannar och för således landet Israel ett steg närmare utplåning.

Produktionsskatt, så klart!

Vi människor har under hela vår dokumenterade historia, och förmodligen under hela vår arts existens, strävat efter att hitta sätt att göra saker effektivare, att producera mer av det vi behöver för vår överlevnad med en allt mindre arbetsinsats. Vi har blivit så bra på det att det vi numera producerar i huvudsak är sådant som vi inte behöver för vår överlevnad, sådant som vi använder för att leva ett gott liv, långt utöver överlevnadens karga krav.
Ett av de instrument vi tagit till i vår strävan är skapandet av gemensamma resurser för att tillhandahålla sådant som alla behöver från tid till annan, men inte alla samtidigt. Sjukvård, utbildning, äldrevård med mera.

Sedan länge har dessa resurser varit finansierade med skattemedel i en eller annan form. Under förra århundradet, och hittills under detta har fokus legat på inkomstbeskattning. Det fungerar bra i samhällen med ett visst förhållande mellan skattebudgeten, i absoluta tal, och arbetskraftens storlek och gemensamma inkomstnivå.

Så länge man håller sig på eller strax intill överlevnadsnivå fungerar inkomstskatt fördelningsmässigt bra. Jag skulle vilja hävda att det här stadiet befann vi oss på, i Sverige, under 40- och 50-talet. Under de sista decennierna av 1900-talet hade vi klättrat upp såpass högt i levnadsstandard att vi inte längre kontakt med överlevnadsnivån, men det fortsatte att gå bra på grund av att 40-talisterna var en stor arbetande grupp som genom sina inkomster genererade ett rejält kassaflöde för de gemensamma resurserna. På så sätt doldes bristerna i systemet med att basera gemensamma resurser främst på inkomstbeskattning genom en snedfördelning mellan de som var beroende av det gemensamma och de som finansierade det hela. I takt med att vi kommit upp på en effektiviseringsnivå när det inte längre finns ett strikt linjärt förhållande mellan hur mycket värde som skapas genom produktion och den arbetskostnad som åtgår för sagda produktion urlakas den gemensamma potten, eftersom den är baserad på den senare delen av den ekvationen. I extremfallet skulle vi bli helt utan inkomstskatteintäkter ifall vi helautomatiserade allt arbete som idag utförs. Detta trots att det samtidigt skulle kunna vara frågan om stora produktionsvärden. Ett exempel på en bransch där så redan har skett är telekombranschen. Från att ha varit helt manuellt arbete, med växeltelefonister sitandes i varje telestation, är hela processen med att koppla samtal idag automatiserad. Skattemässigt innebär det att en hel yrkeskårs inkomstskatteintäkter helt enkelt försvunnit.
Det kan kännas långsökt att vi någonsin skulle komma dithän att ingen arbetar, men oavsett hur långt vi kommer på den vägen står ett faktum kvar:
Vi måste producera!
Vad vi producerar och hur mycket vi producerar är öppet för debatt, men oavsett hur bra vi blir på att effektivisera vår produktion, så finns det ett direkt förhållande mellan mängden av det vi behöver producera och mängden av det vi behöver konsumera, enskilt eller i gemenskap. Det förhållandet är nyckeln till hur vi skall kunna finansiera 'det gemensamma' i en allt effektivare värld.

Om man rör sig i affärskretsar stöter man ofta på diskussioner om kassaflöden eller 'revenue streams' som man säger på engelska ( vilket man gärna gör, även i svenska affärskretsar ). Anledningen till att det diskuteras är ofta att man behöver hitta nya sätt att tjäna sina pengar, helst utan alltför kostsamma omställningar i sin organisation. Gratis dagstidningar är ett bra exempel på alternativa kassaströmmar: Istället för att ta betalt av den som köper tidningen säljer man annonsplatser utifrån den större spridningen som gratisdistribution ger. Det kassaflöde som vi behöver växla över till är ett som inte är knutet till hur vi producerar, utan till hur mycket vi producerar, i kapitalvärde räknat. Det finns redan ett namn för ett sådant kassaflöde: produktionsskatt.



SCHLAUG.SE: Politikers uppmaning: Var duktiga idioter och spring så hjulet snurrar!

Tydlig sjukdomsbild

Jaha, så var det feminismens motståndare som stod på tur att utmålas som sinnessjuka. En lockande strategi, att kunna förkasta människor med en avvikande mening som rubbade, som dessutom med stor framgång tillämpats i exempelvis Sovjetunionen. Tidigare har vi mest sett det användas, i Sverige, av HBT-rörelsen som etablerat homofobi som ett generellt uttryck för människor som inte tycker homo- bi- eller transsexualitet är godtagbara läggningar. Förvisso finns det människor som är genuint homofoba, d.v.s de har en patologisk, irrationell rädsla för, till exempel, homosexuella, men alla som har uppfattningen att homosexualitet är moraliskt förkastligt eller fel av någon annan anledning är sannerligen inte homofoba. Vad gäller feminismens motståndare är det betydligt svårare att tänka sig att det ens finns någon signifikant del av befolkningen som skulle kunna diagnosticeras som feministofoba utan här handlar det helt enkelt om att svartmåla, på det skändligaste sätt, sina meningsmotståndare. Personligen är jag antifeminist, inte för att jag är emot jämställdhet, utan för att jag inte för en sekund tror på att polarisering är en väg som kan leda till ett mer jämställt samhälle. Att säga att någon har en fobi bara för att personen i fråga inte tycker som du är både kränkande och djupt odemokratiskt, tala om härskarteknik! Om du har några argument för din sak, använd dem i stället för att försöka stigmatisera din meningsmotståndare.

Kärnkraft - en återvändsgränd

I en artikel i dagens DN sällar sig Sören Wibe till de offentliga förespråkarna för utbyggnad av kärnkraften. De börjar bli många nu, och det verkar inte vara någon med kunskap inom området som har något att invända. Betyder det att kärnkraften är lösningen på våra miljöproblem?

Skatteludd

Granskande journalistik är något vi defenitivt behöver mer av, men om man angriper politiker för att de sprider oriktiga bilder av verkligheten, som Anders Linder gör i Den stora omfördelningsbluffen, kanske man skall se till att man inte själv faller för frestelsen att tänja på begreppen för att få starkare argument.
Till att börja med betyder inte begreppet plattskatt att man betalar samma belopp i skatt oberoende av inkomst, utan att man betalar enligt samma procentsats, d.v.s. utan någon progressivitet i skatteskalan. Att ingenjören betalar dubbelt så mycket som kommunalaren i exemplet är plattskatt, progressiviteten i vårt skattesystem ligger i att ingenjören, med den högre inkomsten, dessutom måste betala statlig skatt på en del av sin inkomst. Eftersom detta är fullständigt grundläggande fakta har jag svårt att se Anders Linders luddiga förklaring av begreppen som något annat än ett försök att få saker att se ut som något de inte är.

Att det inte skulle finnas några tecken på att vår nuvarande högerregering skulle ha intentioner att riva ner fördelningsmekanismerna i skattesystemet kanske är ett utslag av idehistorisk blindhet, så det kan han väl få komma undan med, det faktum att han tycker 5,5 miljarder kan undvaras bara för att det är en liten andel av statens budget ger trots allt en fingervisning om vilket inkomstskikt han, åtminstone mentalt, hör till.

Mot slutet av artikeln kommer en riktig groda: "socialförsäkringarna utnyttjas i mindre grad av dem som har högre inkomster"... vad? Är det verkligen sant? Kan det faktiskt vara så att de med mindre pengar behöver mer hjälp av samhället än de som är mer välställda? Hur kan en vuxen människa över huvud taget fundera över att ta det som ett argument mot påståenden om att högerregeringen slår in på en väg som leder till mindre omfördelningseffekter?

Anders Linder tycker inte att mer omfördelning självklart är bättre än mindre, betyder det att han tycker att alla skall betala lika mycket till att stödja de svagare grupperna i samhället, oberoende av om man knappt har mat för dagen eller pengar nog för att elda vedpannan med tusenlappar? Omfördelning är ju trots all till för att omfördela från dem som har mer ( allt oftare - mer än de rimligen kan göra slut på under hela sin släkts livstid ) till dem som har mindre.

Slutet på odemokratisk demokrati?

I en artikel i dagens DN, "Genombrott för Sverigedemokraterna" bekymrar sig Henrik Brors över att Sverigedemokraterna, genom att etablerade riksdagspartier möter dem i debatter, får ett genombrott och att "Som ringar på vattnet kommer partiet naturligt att få ökat utrymme i medierna för lång tid framåt." Jag kan inte annat än förundra mig över att kunniga journalister och etablerade politiker tror på det demokratiska i att utesluta ett parti, hur politiskt inkorrekt det än är, från debatten.

Varje demokratiskt sinnad människa borde väl inse det odemokratiska i att belägga företrädare för en åsikt eller uppfattning med munkavle, antingen det sker genom lagstiftning eller utfrysning.

Har Sverige kommit så långt i sin politiska elitism att yttranden av vissa åsikter måste filtreras genom etablerade politiker eller världens mest politiskt korrekta journalistkår innan "pöbeln" kan exponeras för det urvattnade, strömlinjeformade floskelflöde som oftast är allt som blir kvar?

Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att underblåsa populistiska, enkelspåriga och enfaldiga åsiktssystem som det SD ger uttryck för än att lägga locket på och låta dem stå oemotsagda, samtidigt som de få relevanta frågor de ställer, som till exempel de faktiska problem som den nuvarande invandrarpolitiken ger upphov till, hanteras högst styvmoderligt, åtminstone i den offentliga debatten.

Att ta strid mot en åsikt inom en demokrati kan inte göras mer demokratiskt än genom att bemöta den med motargument. Om sedan den svenska väljarkåren sätter SD i riksdagen, trots att väljarna fått en möjlighet att se vad partiet i verkligheten står för, så är det väl bara att sorgset konstatera att svenska folket är, till minst 4%, invandrarfientligt.