Produktionsskatt, så klart!

Vi människor har under hela vår dokumenterade historia, och förmodligen under hela vår arts existens, strävat efter att hitta sätt att göra saker effektivare, att producera mer av det vi behöver för vår överlevnad med en allt mindre arbetsinsats. Vi har blivit så bra på det att det vi numera producerar i huvudsak är sådant som vi inte behöver för vår överlevnad, sådant som vi använder för att leva ett gott liv, långt utöver överlevnadens karga krav.
Ett av de instrument vi tagit till i vår strävan är skapandet av gemensamma resurser för att tillhandahålla sådant som alla behöver från tid till annan, men inte alla samtidigt. Sjukvård, utbildning, äldrevård med mera.

Sedan länge har dessa resurser varit finansierade med skattemedel i en eller annan form. Under förra århundradet, och hittills under detta har fokus legat på inkomstbeskattning. Det fungerar bra i samhällen med ett visst förhållande mellan skattebudgeten, i absoluta tal, och arbetskraftens storlek och gemensamma inkomstnivå.

Så länge man håller sig på eller strax intill överlevnadsnivå fungerar inkomstskatt fördelningsmässigt bra. Jag skulle vilja hävda att det här stadiet befann vi oss på, i Sverige, under 40- och 50-talet. Under de sista decennierna av 1900-talet hade vi klättrat upp såpass högt i levnadsstandard att vi inte längre kontakt med överlevnadsnivån, men det fortsatte att gå bra på grund av att 40-talisterna var en stor arbetande grupp som genom sina inkomster genererade ett rejält kassaflöde för de gemensamma resurserna. På så sätt doldes bristerna i systemet med att basera gemensamma resurser främst på inkomstbeskattning genom en snedfördelning mellan de som var beroende av det gemensamma och de som finansierade det hela. I takt med att vi kommit upp på en effektiviseringsnivå när det inte längre finns ett strikt linjärt förhållande mellan hur mycket värde som skapas genom produktion och den arbetskostnad som åtgår för sagda produktion urlakas den gemensamma potten, eftersom den är baserad på den senare delen av den ekvationen. I extremfallet skulle vi bli helt utan inkomstskatteintäkter ifall vi helautomatiserade allt arbete som idag utförs. Detta trots att det samtidigt skulle kunna vara frågan om stora produktionsvärden. Ett exempel på en bransch där så redan har skett är telekombranschen. Från att ha varit helt manuellt arbete, med växeltelefonister sitandes i varje telestation, är hela processen med att koppla samtal idag automatiserad. Skattemässigt innebär det att en hel yrkeskårs inkomstskatteintäkter helt enkelt försvunnit.
Det kan kännas långsökt att vi någonsin skulle komma dithän att ingen arbetar, men oavsett hur långt vi kommer på den vägen står ett faktum kvar:
Vi måste producera!
Vad vi producerar och hur mycket vi producerar är öppet för debatt, men oavsett hur bra vi blir på att effektivisera vår produktion, så finns det ett direkt förhållande mellan mängden av det vi behöver producera och mängden av det vi behöver konsumera, enskilt eller i gemenskap. Det förhållandet är nyckeln till hur vi skall kunna finansiera 'det gemensamma' i en allt effektivare värld.

Om man rör sig i affärskretsar stöter man ofta på diskussioner om kassaflöden eller 'revenue streams' som man säger på engelska ( vilket man gärna gör, även i svenska affärskretsar ). Anledningen till att det diskuteras är ofta att man behöver hitta nya sätt att tjäna sina pengar, helst utan alltför kostsamma omställningar i sin organisation. Gratis dagstidningar är ett bra exempel på alternativa kassaströmmar: Istället för att ta betalt av den som köper tidningen säljer man annonsplatser utifrån den större spridningen som gratisdistribution ger. Det kassaflöde som vi behöver växla över till är ett som inte är knutet till hur vi producerar, utan till hur mycket vi producerar, i kapitalvärde räknat. Det finns redan ett namn för ett sådant kassaflöde: produktionsskatt.



SCHLAUG.SE: Politikers uppmaning: Var duktiga idioter och spring så hjulet snurrar!