Med tanke på landets totala militära dominans låter det som om vetskapen om detta skulle vara nog för att få tilltänkta kombatanter att fundera på andra saker att göra med sin tid, sina pengar och sitt land och med några få, men ack så märkbara undantag, har strategin varit framgångsrik, på kort sikt.
Som staten Israels största tillskyndare har USA även bidragit med en hel del av sitt tänkande när det gäller försvarspolitik vilket, tillsammans med ett frikostigt amerikanskt pengaflöde in i landet, varit en starkt bidragande orsak till att Israel, med sina knappt åtta miljoner innevånare, är den dominerande militära makten i regionen. Militär styrka är naturligtvis avgörande i en region som i övrigt består av drygt en kvarts miljard människor, vilka i olika grad är fientligt inställda till staten Israel.
För att strategin skall fungera måste man vara konsekvent i att slå tillbaka, hårt, vid varje angrepp och den förutsägbarheten är också strategins stora svaghet.
De evigt återkommande attackerna med Qassam-raketer som Hamas med en dåres envishet fortsätter att utföra, gärna med sjukhus och skolor som bas, har naturligtvis inga utsikter att leda till någon form av militär seger för Hamas eller Palestina.
Det finns överhuvudtaget inga förutsättningar för att Palestina skulle kunna gå segrande ur en militär sammandrabbning med Israel. Istället väljer man en dropptortyr, där vattnet ersatts med sprängmedel och järnskrot. När tortyren pågått länge nog blir det inrikespolitiska trycket så högt att man utlöser strategin och skickar sin bortom jämförelse överlägsna militärstyrka in i vad som de facto är ett enormt permanentat flyktingläger.
Man slår hårt mot dem som angripit det Israeliska folket, det är bara det att de som faktiskt angrep har packat ihop sina ramper och gett sig av innan Qassam-raketerna ens nått sitt mål. Kvar står en skola, ett sjukhus eller ett bostadskvarter fullt med människor som inte haft någon inblandning i raketattackerna.
Slutresultat: Världens upprörs över Israels återkommande övergrepp på det Palestinska folket. Hamas kan ostört fortsätta sin raketbeskutning från en annan skola, ett annat sjukhus.
Hur svårt kan det vara för Israels strateger att inse att Hamas inte 'gömmer sig bakom mänskliga sköldar'? Att Hamas enda syfte med att välja de kontroversiella platser de använder för sina ramper är att de vill att världen skall få se fler bilder på Israeliska plan och stridsvagnar som demolerar skolor och sjukhus, där alla, eller så gott som alla, offer på den palestinska sidan är oskyldiga.
Terrorism kan aldrig demontera en demokrati med mindre än att den får demokratins försvarare att undergräva det dom är satta att försvara till den milda grad att demokratin inte längre kan upprätthållas, det är den sanning som gör Hamas strategi till den 'vinnande' strategin här. 'Vinnande', eftersom strategin är lika förödande för Palestinierna själva som för Israel.
Det finns två vägar ur konflikten mellan Israel och Palestina.
- Israel utplånar Palestina, utför ett fullständigt utrotningskrig mot Palestinier. Följden skulle utan tvekan bli att Israel skulle utplånas av sina grannar. De enda som skulle få sin vilja igenom i det här scenariot är de extremister på båda sidor som ser utraderandet av sin granne som ett önskvärt alternativ.
- Israel och Palestina finner en väg till att kunna leva sida vid sida. För varje Israel som dödas av en Qassam-raket och för varje busslast med Palestinier som dödas som hämnd kommer vi längre och längre ifrån en samförståndslösning, men när allt kommer omkring är en sådan det enda tänkbara slutresultatet.
